Saknar Kina
Jag har alltid rest och är van att anpassa mig till nya sätt att vara och hålla ögonen öppna efter nya saker. Och det har lett mig i det här fallet att tänka på Kina och vad jag saknar nu när jag kommit tillbaka till Sverige. Det här kom upp i mitt huvud när jag upptäckte hur fullt Stockholm kunde vara under julrushen. Kom att tänka på hur trångt det är till vardags i Kina. Överallt fanns det så mycket folk och alla pratade i munnen på varandra och man försökte snappa upp ett par ord för att kanske få sig ett sammanhang i flyende konversationer man inte var del av. Men i Sverige så förstår man det mesta, faktiskt till och med när man hör kineser prata med varandra. Det är tråkigt. Då försvinner mitt intresse helt. Det var lite som att vara spion när man tjuvlyssnade i Kina, försökte lösa först och främst vilket språk som talades.
Den där typiska uppfattningen om att kineser såg ju alla likadana ut var faktiskt en riktig och uttalad sådan. Jag hade problem, speciellt i miljön jag hamnat. Universitetsmiljö där alla var mellan 18-24 år och alla tjejer sår likadana ut och alla killar såg ut som tjejer. Frustrerande. Men efter den chockerande veckan av självinsikt (att jag också var fördomsfull) så greppade ett annat intresse mig med järnhand; språket. Så klart var jag i Kina för att lära mig språket, det var ju hela poängen. Hade kommit med ett specifikt mål; att förstå vad underbara Sa Ding Ding (萨顶顶) sjöng i sitt album Alive (2007), förstå populära Alex Fongs album L for Love (2008) och kunna sjunga med i Wang Li Homs (王力宏) hiphoplåt Zai Mei Bian (在梅边 vid sidan av plommonen). Med dessa tre mål i fickan började jag alltså kinavistelsen. Efter ett par dagar lyckades jag dock plocka bort två av tre delmål från min lista, inte för att jag alls hade lyckats på något sätt annat än att skämma ut mig själv. Jag hade upptäckt att dessa tre delmål var alla på tre olika språk. Sa Ding Ding sjöng på tibetanska med släng av mongolska och sin egen lokala dialekt, allt blandad för att skapa vad som lät så fint i mitt öra med inte förstod ett ord av. Den andra, Alex Fongs album var på kantonesiska som jag först trodde var som vad norskan är till svenskan (väldigt lika). Men inte. Helt olika och i mina öron absurt. Hans musik lät ju så bra, ville ju jätte gärna veta vad han sjöng, fick nöja mig med aningen om att det var romantiska texter som ingen förstod. Efter ungefär tre veckor så tyckte jag höra att det faktiskt var ett språk, det lät inte längre som mummel, tänka sig att kineser faktiskt pratade ett riktigt språk.
Det lilla jag förstod hade jag lärt mig genom många tröttsamma upprepningar på klassbänken. Ting bu dong (jag förstår inte), Ni Hao (hej) och Xie Xie (tack) var flitigt använda fraser som kineser runt mig slängde sig med och jag snappade upp i mina många sessioner av tjuvlyssning. Men varför Ting bu dong? Varför gick så många kineser runt och sa Jag förstår inte. Jag förstår inte, det var logiskt för mig, eftersom jag verkligen inte förstod. Men för en kines, en infödd med kinesiska som modelsmål. Då kom det upp likt en löjlig glödlampa i mitt huvud att det faktiskt inte var så lätt det där med kinesiska. Att det fanns lika många dialekter som det fanns städer i Kina. Pu tong Hua som här heter mandarin är det gemensamma språket som alla skulle förstå och prata för att kommunicera på. Lysande idé av kamrat Mao att implementera det. Hur som helst, av mina tre delmål så hade jag kvar ett, Wang Li Homs hiphoplåt. Hade sett videon på Youtube och gav mig fan på att i slutet av året skulle jag kunna läsa texterna till den och kunna sjunga med. Visade sig att sjunga var inte det lättaste när svårighetsgraden för sista versen var och fortfarande är absurd (likt Fattarus många rappa texter). Men mitt mål att lära mig kinesiska är inte på långa vägar färdigt, kommer nog aldrig att bli, det är på något sätt en trygghet i det, att alltid komma tillbaka till böckerna för att man vill lära sig mera. Skit i att målet inte är nådd, nya artister kommer med nya texter man vill kunna sjunga. Så delmål kommer det finnas gott om framöver också.
Saknar Kina för att allt var till hands, allt var ju där för mig att tjuvlyssna på, kolla upp och se tecken jag inte förstod, sporrandes mig att vilja tyda allt och inte gå vilse. Speciellt på gatan när man löst vad gatuskyltarna hade för tecken vid varje övre hörn, norr, syd, öst eller väst. När man förstod att flickan man kärat ner sig i hette selleri (som grönsaken) och att hon kallades för lilla grodan när hon var liten eftersom efternamnet uttalades likadant. När man slutade peka på menyn och hoppades på att man serverades något gott och rent ut uttalade vad man var sugen på till lunch. Saknar de där små delmålen man hade varje dag. Är det dags att åter packa väskan och bege mig dit bort igen? Den eviga studenten. Ska det bli mitt del av mitt nyårslöfte; att bege mig tillbaka till Kina och fortsätta förundras över att kineser säger Jag förstår inte? Det är ju dags för ett nyårslöfte… kanske...
