Hampi, well worth the trip!
Balu & Ernie
Landat i Mysore
Idag har jag landat i Mysore. En skiten liten stad med en "rätt fin" viewpoint uppe i någon kulle eller berg. Men först mat sedan Maharadja Palace som ska vara en sevärdhet på denna lilla hållplats på väg till Bangalore.
This is India
K-Poping
Saknar Kina
Jag har alltid rest och är van att anpassa mig till nya sätt att vara och hålla ögonen öppna efter nya saker. Och det har lett mig i det här fallet att tänka på Kina och vad jag saknar nu när jag kommit tillbaka till Sverige. Det här kom upp i mitt huvud när jag upptäckte hur fullt Stockholm kunde vara under julrushen. Kom att tänka på hur trångt det är till vardags i Kina. Överallt fanns det så mycket folk och alla pratade i munnen på varandra och man försökte snappa upp ett par ord för att kanske få sig ett sammanhang i flyende konversationer man inte var del av. Men i Sverige så förstår man det mesta, faktiskt till och med när man hör kineser prata med varandra. Det är tråkigt. Då försvinner mitt intresse helt. Det var lite som att vara spion när man tjuvlyssnade i Kina, försökte lösa först och främst vilket språk som talades.
Den där typiska uppfattningen om att kineser såg ju alla likadana ut var faktiskt en riktig och uttalad sådan. Jag hade problem, speciellt i miljön jag hamnat. Universitetsmiljö där alla var mellan 18-24 år och alla tjejer sår likadana ut och alla killar såg ut som tjejer. Frustrerande. Men efter den chockerande veckan av självinsikt (att jag också var fördomsfull) så greppade ett annat intresse mig med järnhand; språket. Så klart var jag i Kina för att lära mig språket, det var ju hela poängen. Hade kommit med ett specifikt mål; att förstå vad underbara Sa Ding Ding (萨顶顶) sjöng i sitt album Alive (2007), förstå populära Alex Fongs album L for Love (2008) och kunna sjunga med i Wang Li Homs (王力宏) hiphoplåt Zai Mei Bian (在梅边 vid sidan av plommonen). Med dessa tre mål i fickan började jag alltså kinavistelsen. Efter ett par dagar lyckades jag dock plocka bort två av tre delmål från min lista, inte för att jag alls hade lyckats på något sätt annat än att skämma ut mig själv. Jag hade upptäckt att dessa tre delmål var alla på tre olika språk. Sa Ding Ding sjöng på tibetanska med släng av mongolska och sin egen lokala dialekt, allt blandad för att skapa vad som lät så fint i mitt öra med inte förstod ett ord av. Den andra, Alex Fongs album var på kantonesiska som jag först trodde var som vad norskan är till svenskan (väldigt lika). Men inte. Helt olika och i mina öron absurt. Hans musik lät ju så bra, ville ju jätte gärna veta vad han sjöng, fick nöja mig med aningen om att det var romantiska texter som ingen förstod. Efter ungefär tre veckor så tyckte jag höra att det faktiskt var ett språk, det lät inte längre som mummel, tänka sig att kineser faktiskt pratade ett riktigt språk.
Det lilla jag förstod hade jag lärt mig genom många tröttsamma upprepningar på klassbänken. Ting bu dong (jag förstår inte), Ni Hao (hej) och Xie Xie (tack) var flitigt använda fraser som kineser runt mig slängde sig med och jag snappade upp i mina många sessioner av tjuvlyssning. Men varför Ting bu dong? Varför gick så många kineser runt och sa Jag förstår inte. Jag förstår inte, det var logiskt för mig, eftersom jag verkligen inte förstod. Men för en kines, en infödd med kinesiska som modelsmål. Då kom det upp likt en löjlig glödlampa i mitt huvud att det faktiskt inte var så lätt det där med kinesiska. Att det fanns lika många dialekter som det fanns städer i Kina. Pu tong Hua som här heter mandarin är det gemensamma språket som alla skulle förstå och prata för att kommunicera på. Lysande idé av kamrat Mao att implementera det. Hur som helst, av mina tre delmål så hade jag kvar ett, Wang Li Homs hiphoplåt. Hade sett videon på Youtube och gav mig fan på att i slutet av året skulle jag kunna läsa texterna till den och kunna sjunga med. Visade sig att sjunga var inte det lättaste när svårighetsgraden för sista versen var och fortfarande är absurd (likt Fattarus många rappa texter). Men mitt mål att lära mig kinesiska är inte på långa vägar färdigt, kommer nog aldrig att bli, det är på något sätt en trygghet i det, att alltid komma tillbaka till böckerna för att man vill lära sig mera. Skit i att målet inte är nådd, nya artister kommer med nya texter man vill kunna sjunga. Så delmål kommer det finnas gott om framöver också.
Saknar Kina för att allt var till hands, allt var ju där för mig att tjuvlyssna på, kolla upp och se tecken jag inte förstod, sporrandes mig att vilja tyda allt och inte gå vilse. Speciellt på gatan när man löst vad gatuskyltarna hade för tecken vid varje övre hörn, norr, syd, öst eller väst. När man förstod att flickan man kärat ner sig i hette selleri (som grönsaken) och att hon kallades för lilla grodan när hon var liten eftersom efternamnet uttalades likadant. När man slutade peka på menyn och hoppades på att man serverades något gott och rent ut uttalade vad man var sugen på till lunch. Saknar de där små delmålen man hade varje dag. Är det dags att åter packa väskan och bege mig dit bort igen? Den eviga studenten. Ska det bli mitt del av mitt nyårslöfte; att bege mig tillbaka till Kina och fortsätta förundras över att kineser säger Jag förstår inte? Det är ju dags för ett nyårslöfte… kanske...
Hong Kong - Kina passkontroll
Att ta sig in i Hong Kong från Kina är inga problem alls. För det första för att som svensk medborgare kan befinna sig i “ön” 90 dagar utan visum. Så då jag åkte in pekade mannen vid kontrollen (på kinesiska sidan) på bilden och frågade om det var jag, alltså om det var mitt pass jag visade upp. Jag svarade “Ja”, fick en stämpel och gick förbi. Vid Hong Kong sidan fick man frågan igen och än en gång svarade jag “ja”. No problem egentligen, kanske dom tycker att alla utlänningar ser likadana ut. För att förtydliga så har jag på passbilden ett snaggat huvud och skägg. Då jag dök upp på gränsen; långt hår fast utan musche eller skägg.
Tillbaka in i Kina efter en dag i Hong Kong var dock inte lika lätt. Fortfarande samma bild, fortfarande långa hår på huvud, inget hår på ansiktet. Genom Hong Kong kontrollen inga problem; fick frågan om det var jag på bilden, jag svarade “Ja”. Kinesiska-sidan var dock mer skeptiska. Och när jag stod där i kön så tänkte jag tanken, att det gick så smidigt, ingen konflikt än, kanske det blir första gången jag kan gå över någon gräns som alla andra verkar göra? Nä, inte den här gången heller.
Trevliga tjejen vid kontrollen skickade vidare mitt pass till polisen (som stod beväpnad) ett par meter bort. Som i sin tur vinkade mig att följa med till sin kollega. Dom kollade på mitt pass, nä, kan ju inte vara jag på bilden. Jag säger att det visst är jag. Den ena försöker sig på engelska medan den andra säger att jag kan kinesiska. Så dom fortsätter på kinesiska, frågar mig vilken skola jag studerat i (som om jag inte skulle veta vilka visum som jag hade själv på mitt pass) Vilka jag länder jag rest till, varför jag hade två Nord Korea stämplar på passet (det är en annan historia). Jag sa att passet och bilden däri var ändå taget åtta år tidigare och ända skillnaden jag kunde se var skägget och håret. Och sedan fortsatte jag med att säga att skägg växer snabbt och det gör hår också. Man rakar sig då och då, klipper sig då och då. Men som många kineser, så hade dom ingen skäggväxt alls, så dom kanske inte förstod vad jag menade?
Dom frågade om det var jag som skrev min namnteckning på passet, “självklart” svarade jag. Då fick jag ta ett blankt papper, skriva namnteckningen igen så dom fick jämföra. Såklart efter fem försök gav jag upp, den skulle aldrig bli likadan, eftersom min signatur ser aldrig likadan ut och den ändras OFTA!
När man kommer in i Kina får man också sin bild tagen vid sidan av passet för att på sätt ha båda bilderna som referens och det hade redan gjorts i mitt fall, så jag envisas med att dom skulle gå tillbaka till datorn vid kontrollen och kolla upp informationen, den fanns ju där. Och då fick dom fram mitt pass, och en nytagen bild på mig (från två veckor tidigare då jag kom in i Kina på flygplatsen från Sverige). Efter mycket om och men, två timmar senare, så bestämmer dom sig för att släppa igenom mig in i Kina, dock inte utan att beordra mig att skaffa ett nytt pass. Jag slankt förbi snabbt med att säga att den gällde två år till och att jag skulle istället klippa mig.
Trots att jag i deras ögon var nog en brottsling som försökte slinka in i landet så var dom trevliga. Roligt var det också att veta att min kinesiska nivå var så pass hög att jag kunde argumentera till min identitets försvar i hela två timmar.
Snigel
Idag blev det snigel till middag. Mums!!! Och så fick man sig en komplimang också av någon random kines på gatan: "your skin is so pale smooth and milky white, it's beautiful, you look so young!" Om det nu var en komplimang, ingen aning, jag försöker ju inte vara milky white. Han som sa det hette John och ville bjuda mig på kaffe, han ville såklart träna sin engelska. Jag sa att jag ville träna min kinesiska. Då rann vänskapen ut i sanden, vi ville helt enkelt olika...
我回来了
Så var man i Kina igen. Ganska precis ett år sedan, plus någon dag, lämnade jag landet. Landade på Shanghai Pudong och har åkt Maglev, världens snabbaste tåg, in till centrum. I Shanghai ska jag vara bara ett par timmar, men oj vad det känns som att man kommit hem igen. Lukterna, el-mopparna, folket som försöker kränga iphones, klockor och tjejer på gatan. Tyst tyst närmar dom sig och visar vad dom erbjuder. Nanjing Road och The Bund side of Shanghai hinner man med i denna korta vistelse. Sedan sist jag var i Shanghai, har inte mycket förändrats, självklart är det massor, det är ju Kina trots allt, men utan Expo som var 2010, så kan man idag gå på gatorna utan att trängas. Ska jag våga mig på lite Chou Doufu på min första dag?
Dagens ord:
Shanghai pudong 上海浦东
Maglev 磁浮
Nanjing road 南京路
The bund 外滩
Expo 2010 世博会2010
Chou Doufu, stinky tofu 臭豆腐
Long time no blogg
Getting jiggy with it
Saigon (aka Ho Chi Minh City) första intrycket
Hanoi och Uncle Ho
Nu har man lämnat Kina för denna gång. Och just nu finns man i Vietnam. Och igen infinner sig den känslan man först hade när man kom till Kinat, den här "jag fattar inget" känslan som var så vanlig i kinat första tiden. Nu kom den igen med storm. Idag såg jag Ho Chi Minh på hans mausoleum. Och där låg han, död, och tanken gick till hur han, sådär orörlig och tyst som han låg, tunn och liten och tyst, kunde slå igenom så stort och sparka så mycket rumpa! En stor man, enorm man! Medan jag såg på hans kropp så sjöng jag Victor Jara i mitt huvud. Fin upplevelse, poeten som stod emot och vann mot tyrannen från väst för rätten att få leva i fred!
Att kissa i en papperskorg
Sitter på tunnelbanan och åker tillbaka hem igen. Eller till lägenheten där jag för tillfälligt bor. Bredvid mig sitter mamma och barn, pojken ungefär tre år ung säger att han e kissnödig. Mamman ber honom hålla sig eftersom det inte finns någon papperskorg i tunnelbanevagnen. Hörde jag rätt? Sa hon inte toalett kanske? Ungen vill kissa och vid varje anhalt så vill han kliva av, finns ju papperskorgar precis utanför. Han skakar och är redo att sprängas! Tre hållplatser säger mamman och klappar pojken på huvudet, säger till pojken att inte sitta på golvet! Pojken ställer sig upp igen och mamman ser pölen, o nej, han har kissat på sig!
Tjuvar o sånt
För någon vecka sedan var jag o flickvännen i stan o gick. Där fick hon syn på en ung kille, kanske tio år ung, minoritet, och hon sa jag tror att han är en tjuv. Jag kollar på henne och kallar henne rasist! Bara för att han skulle tillhöra en annan grupp som inte är Han kines då är han en tjuv! Idag fick jag äta upp vad jag sa då.
Inte mer än en timme sedan stötte jag på samma unga kille, i parken nära mitt hem, med sin hand inne i min väska! En förbipasserande kvinna på cykel fick syn på honom och skrek! Jag vände mig raskt om och såg honom med handen i min väska! Jag märkte inget alls! Han tappade ansiktet, släppte allt och sprang iväg. I väskan hade jag en bok så det hade inte gjort så mycket. Men jag märkte inget alls! Tur att min flickvän inte var där för att säga "vad var det jag sa!?".