This is China

I landet där man äter hundar föddes lilla Benben, min lilla valp som aldrig blev stor.

En dag i Guangzhou gick jag och min flickvän ut på promenad och jag fick syn på den lilla lådan med Benben och syskon i, fyra stycken små valpar som alla grät och var utsvultna. Säljaren satt vid sidan om lådan och hade slutat bry sig, alla ville se hundarna, ingen ville köpa. Jag stoppade in handen för att smeka på den första jag fick fatt i, den lilla guldbruna filuren vickade på svansen och jag var såld. Redan innan han såg mig i ansiktet och bet mitt skögg visste jag, han var min. Samtidigt kollade min flickvän på en annan av dem, vit med svarta fläckar och en tröja på, men nej, den guldbruna skulle vi ha och jag tog honom i min famn. 100 yuan fattigare men ett helt liv lyckligare, med en valp skakades i famnen gick vi därifrån. Separationsångesten kom snart och min lilla valp blev sjuk. Det var normalt, fick jag höra från veterinären, separationsångest, ny familj, inga syskon, helt nytt hem utanför lådan. Måste ha varit tufft för Benben. Men jag såg till att inget skulle saknas honom, varken mat, värme eller kärlek. Benben blev snart mer än en hund, det blev min gossefilt som om nätterna klättrade på min mage. Benben blev den lilla filuren som jag lät följa med in på toa. God mat fick han äta, sånt som jag också tycker om, nämligen kycklingvingar. Min flickvän var också överlycklig då hon alltid velat ha en liten hund att kalla sin egen. Efter en dryg vecka fick jag dock ta farväl av Benben och min flickvän, då jag bor 800 kilometer bort, i Changsha, och hade redan missat mycket skola. Men jag visste att Benben var i trygga händer.

Tiden gick, två tre veckor, fick höra genom telefonen hur Benben växte sig allt starkare och gladare och hur han nu kände sig hemma med min flickvän. Men strax efter det fick jag veta att han insjuknat, en vanlig förkylning, tänkte jag. Lite hosta och nysningar, som från en liten hund lät sött. Inte visste jag hur illa läget var. Då flcikvännen berättade att Benben slutat äta och dricka så krävde jag från henne att hon genast skulle till veterinären. Men jag fick ett "nej" tillbaka, hon hade inga pengar och det kunde bli dyrt. Jag sa att det inte var en fråga om pengar, jag hade pengar. Så igen krävde jag av henne att ta Benben till sjukhuset, men återigen "nej, slöseri med pengar, Benben kommer tillfriskan".

Hon blev mer och mer orolig och när helgen kom, fem dagar in i sjukdomen åker flickvännen till en annan stad för att besöka vänner. Jag tänker då att Benben tillfrisknat, för inte skulle jag lämna hans sida om han inte hade gjort det, men inte. Efter helgen så får jag äntligen tillgång till hennes kontonummer och jag överför genast pengar. Hon tar Benben till veterinären son konstaterar att det är försent, sprutorna som annars skulle läkt honom hade kostat lite mer än vad en standard lunch kostar, men det var försent. Min lilla valp dog helt ensam och övergiven..

Jag grät mig till sömns den natten Med en flickvän som förbannade sig för att hon misslyckats, var jag helt förstörd för att min valp dog. Vi såg på vad som hände helt annorlunda. Dagen efter vaknade jag med tårar i ögonen av att telefonen ringde, det var min flickvän som hade sett ett fint halsband på nätet och ville köpa det. Dom där pengarna hon fick för att rädda livet på min valp ville hon istället använda för att köpa ett halsband…

I landet min lilla valp dog, ensam över övergiven, dog också en annan hund under min vakt. För dryga halvåret innan hittade min flickvän en kartong med en vuxen hund i, smutsig och samtidigt apatisk, skällandes av smärta och panik. Hon ringde mig och jag kom rusande. Någon hade dumpat hunden då man kanske inte haft råd med medicin eller för att en sjuk hund inte längre var skoj att ha. Men där satt jag, visste att det redan då var försent att göra något. Jag plockade upp hunden i min famn och smekte den och pratade med den i alla möjliga språk, ville vara säker att han skulle veta att han inte skulle dö ensam och övergiven. Sent på natten kände jag hur hunden tog sitt sista andetag och somnade in...

Under juli månad år 2010 fick jag impulsen att cykla längs Silkesleden i Kina, från Lanzhou i Gansu provinsen hela vägen till västra gränsen med Khazakstan. Under den här resan, som varade i hela 40 dygn, avverkade jag med mina kollegor 3500 kilometer väg. Det mesta var fina motorvägar med trevliga utsikter. Då och då fick vi gå "off road". Ett sådant tillfälle kom sig allra första dagen och jag fick cykla på väldigt ojämn terräng. Inte så värst svårt om inte det vore för att regn gjorde gyttja av jorden under hjulen och fick mig att missa grop som jag cyklade ner i med resultatet av min första punka. Allt som allt så fick jag 30 punkor, mina kollegor fick 3 punkor tillsammans.

Punka på kinesiska heter 爆胎 (bao-tai) och efter ungefär 5-6 stycken blev man kallad 老爆 (lao-bao) i smeknamn. Jag tyckte om det men lite för väldsamt då tecknet 爆 （bao) betyder explosiv. Så jag tog bort eld radikalen 火 (huo) från tecknet och fick 暴 som i och för sig fortfarande betyder våldsasm, men men.

Så från då har mitt kinesiska namn varit 谢小暴 (xie-xiao-bao).  Mitt efternamn som i kinesiskan kommer först är 谢 , som är ett vanligt familjenamn, fick jag från en kollega jag cyklade med under denna resa： 谢愉.

Kom hela vägen till gränsen och fick för mig att verkligen undersäka mina cykelhjul, för så tjock är man inte att cykeln inte skulle orka med mig. Och visst, i gummit hittade jag ungefär 10 små små metalbitar som stack ut. Under resans gång hade jag redan upptäckt ungefär 40 bitar. Det fanns alltså hur många bitar som helst kvar. Får en att tänka på vad Made in China egentligen är här i Kina (allt bra går till export).

Men jag klarade resan och cykeln skickades tillbaka med post för att sedan bli snodd en månad senare.

Det var min första cykel av tre.. hur dom andra blev snodda är en annan historia...